
Jag hinner precis springa ned till affären innan de stänger. Jag är nästan säker på att den här kakmixen inte innehåller några nötter. Men tänk om den gör det och Tom får en allergisk reaktion? Varför måste texten på sådana här paket vara så liten! Jag blir tvungen att be någon läsa ingredienslistan åt mig...igen!
Det spelar igen roll vilket märke det är, men mascaran måste vara vattenfast. Hon vill inte ha svarta ringar under ögonen när hon går fram till altaret... Jag gissar att det inte kommer att vara glädjetårar. Kan du läsa det här? Man behöver ju förstoringsglas för att läsa den här texten!
Jag ville inte erkänna det, särskilt inte för Marcus, men jag kunde inte läsa kartan! Vi körde runt, runt och blev mer och mer försenade till teatern. Nästa dag åkte jag och köpte en GPS. Men jag ser för dåligt för att kunna programmera den!
Jag sa att jag kunde hjälpa till att sy barnens dräkter till skolpjäsen. De pekade på en hög med overaller och en burk knappar. Jag satte mig ner och insåg att jag inte ens kunde trä i nålen! Tolv dräkter, åtta knappar var. Det är bara att räkna...
Han släppte ned presentationen på mitt skrivbord och sa att han hade några idéer han ville diskutera med mig med en gång, men när jag försökte se vad han hade skrivit kunde jag knappt läsa ett enda ord. Till slut blev jag tvungen att hitta på en ursäkt och be att få återkomma om det. Först måste jag leta reda på ett förstoringsglas...
Efter den där katastrofala middagen hemma hos honom lovade han att bjuda ut mig. Miljön var perfekt - dämpat ljus, underbar stämning - ända tills han bad mig välja vin. Han gav mig menyn. Det var så pinsamt. Jag kunde inte läsa någonting!
Naturligtvis hade jag inget att ta på mig för intervjun. På lunchen gick jag ut för att shoppa. Sofie kom in för att träffa mig. Jag ville visa en kavaj som jag hade hittat på rea. Den hängde i skyltfönstret. Vi såg lika dåligt båda två. Ingen av oss kunde läsa vad som stod på prislappen!
Liz och jag turas om att köra till tennisen på onsdagskvällarna. På senaste tiden har jag märkt att gatuskyltarna liksom försvinner. Det gör ingenting eftersom jag kan vägen, men jag måste erkänna att det inte längre känns riktigt bra på kvällarna.
Sofie och jag satt på ett utomhuscafé när någon började vinka åt mig på andra sidan gatan. Jag kunde se att det var en man men det var inte förrän han kom helt nära som jag såg att det var Patrik! Jag log mitt vackraste leende, men han måste ha tyckt att jag såg ut som en isdrottning...
Vi hade satt oss i soffan för att titta på en DVD. Det är vår nya fredagsrutin. Vi gör popcorn och virar in oss i duntäcken framför TV:n. Barnen älskar det. Problemet var att jag inte kunde koncentrera mig på filmen. Mina ögon ville inte fokusera...och sluttexterna kunde lika gärna ha varit på ett annat språk!